Simmelis hus

Hej igen alla ni!

 

Igår var vi på tomten igen, och blev så tagna av allt så att vi glömde fotografera husgrunden....(vi kände oss något dumma när vi kom hem)!

 

Vår reaktion var bara "OJ, vad fort det går!!!", medan byggarna svarade "Det känns som att vi aldrig blir klara". Haha, man lever i olika världar. Men det går verkligen bra där ute, till vår lycka och lättnad. Dels var trekammarbrunnen nedlagd och den hade fått ett brunnslock, fler el- och vattenrör hade dragits, och de höll på med infiltrationen för fullt. Infiltrationsjobbet verkade rätt slitigt faktiskt, tur att de blev belönade med Byggbageriet sen, denna vecka var det tekakor på menyn :)

 

 

Det häftigaste igår dock var att samtliga rum på nedervåningen ritats ut med röd färg. Det gjorde att vi kunde gå på plattan och vandra från rum till rum; "Nu är jag i gästrummet, nu går jag till köket, här ska jag duscha" och så vidare och så vidare.. Jätteroligt, men dock lite skrämmande då allt kändes så pyttelitet. Byggarna lugnade återigen med att det är väldigt vanligt att man blir lurad då väggarna inte är där och idag har jag fått expertutlåtande från en vän som är arkitekt som även hon bekräftade att det fungerar precis så. Så då väntar vi på väggar helt enkelt!

 

Vi har för övrigt betalat vår första sexsiffriga räkning, tjohoo! Helt plötsligt känns alla "normala" räkningar väldigt lindriga, begreppet räkningar har verkligen fått en ny innebörd.

 

Något mer att tillägga? Hmm, ja, vi längtar. Alltså, nästan sjukt mycket. Till den grad att jag (Emmeli) nästan blivit lite nere då och då. Det känns ibland som att livet står på paus, även om det inte gör det. Mitt i allt njuter vi av att bo i stan, att det är så problemlöst att bo i lägenhet (det är en massa husrelaterat jag gruvar inför), att man på 5 minuter kan köpa en kaffe på ett cafe osv osv. Men och andra sidan är allt så nära nu, och allt som hör framtiden till ligger ju i det huset, så drömmarna ligger inte här, utan där. Å andra sidan, igen, så kommer jag att bli så otroligt ledsen när vi låser dörren till vår lägenhet som varit vårt första gemensamma långvariga boende....

 

...man kanske inte ska tänka så mycket helt enkelt!